Mexikanisering

Camilla, skärpning. Känner du inte att Barbro sitter på din högra axel och berättar vilken dålig representant du är för Lunds universitet? Det känner jag. Och My. Varje dag.

Dag 1. Linn och My becomes bytisar. Vi skulle på rundvandring i skolan, välkomstmiddag, rektorns tal och hela paketet. Vi är sjukt försenade till rundvandringen, men hittar en jättegrupp med ryggsäckar och bootcut, så vi följer efter. Inser att hela saken mest är till för att hitta kompisar, och att bytisar är nördar även i Mexico. Så vi pratar inte med nån. *Vi-är-för-coola-för-det-här*

Efter registreringen i skolan kollar vi lite på boende. Tydligen har de flesta letat i veckor. På något sjukt sätt lyckas vi (efter ca 7 min) hitta den enda mexaren som söker roomies här, och flyttar in direkt. Checkar ut från hostelet utan att ha sovit där en enda natt. Alla andra fortsätter leta, SUCKERS!

Hur som helst, han är hur trevlig som helst och har en bil som han tydligen gärna kör runt oss i, så vi åker och handlar och missar välkomstmiddagen. Oops! På kvällen dricker vi öl med honom och sover bort rektorns tal morgonen efter. Oops!

Förlåt Barbro!



ANYWAY. Med risk för att du inte orkar läsa allt, så kommer jag nu till själva saken jag skulle berätta om.

Vi har förmodligen upplevt det mest mexikanska man kan vara med om. En helkväll i Mexicos Enköping inklusive allt.

Vår roomie är sångare i ett band (som tyvärr inte visade sig vara så coolt som det låter), så han skulle iväg och spela i lördags kväll och frågar om vi vill följa med. Yes! Så vi åkte till Reynosa, en liten håla nära amerikanska gränsen, och kommer in på en nattklubb som jag skulle kunna hålla på och beskriva i en halvtimme. Men tänk såhär, FINLANDSFÄRJA. Heltäckningsmatta, ballonger, halvrajsigt 35-årigt folk, mycket magtröjor. Efter ett tag går bandet upp på scenen, märkligaste blandningen människor jag sett (alltifrån tandställning med färgade gummiband, gamla avdankade mexikanska musiker, en svart amerikansk kille med damp till en helt vanlig ganska snygg trummis). Dom kör spanska covers. Hur som helst hade vi sjukt kul. Trummisens flickvän var astrevlig och berättade allt vi behöver veta för att bo här. Ett tag försvann alla i vårt gäng ut. Jag och My satt kvar. Lite konstigt tänkte vi, för dom har ju inte direkt rökförbud där inne.. När dom kom tillbaka berättade trevliga flickvännen att om det blir bråk så borde vi gå ut därifrån, eftersom att nästan alla har pistoler på sig.

Ok, good to know.

Efter ett tag är det slut på den smetiga spanska popen och en ny grupp går upp. Vår roomie är fortfarande med, men nu är det ett gäng hiphopare, med bl.a. två tjejer i nätstrumpbyxor, miniminishorts och stora hoodies och paljett-BH (dom hade inte tröjorna på så länge). Skaka rumpa o.s.v.

Eftersom tjejerna skulle vidare till deras nästa jobb som började klockan 7 på morgonen fick vi sova hos dem. Herregud. En liten liten lägenhet i en liten liten förort till en liten liten stad. Helt inrett i rött och rosa. Alla material var i fejkpäls, plysch, sammet, hello-kitty-mönstrat eller bara luddigt och med texten Princess överallt. Men dom var jättegulliga. Bjöd på fyllemat eftersom vi var så långt hemifrån. Vi ska bjuda tillbaka när dom kommer till Sverige var dealen.

Ok, jag ska sluta nu. Ska ta en tvåsekundersdusch eftersom vårt varmvatten krånglar och sen till min första lektion. Tyck synd om mig. Jag kommer inte förstå ett ord.